När jag var liten trodde jag att alla vägar ledde till Sjösa. Eller ialla fall via Sjösa....
Och oj vad frustrerad jag blev på mina "elever" när dom inte kunde svara på frågan:
"Hur kommer man till Amerika om man åker via Sjösa?" när vi lekte skola i mitt rum utan bara blåste pappersserpentiner och ritade streckgubbar.
Så här i efter hand man kanske kan tycka är lite märkligt.
Dels för att jag nu, si så där 20 år senare insett att det skulle vara helt omöjligt att alla vägar skulle gå via Sjösa (Nyköpings kommuns väghållning är på tok för dålig för det) och dels för att jag nu lyckats bibehålla ett jobb där man faktiskt behöver både pedagogisk kompetens och betydligt mer tålamod än vad jag kunde uppbringa då...
Efter det har jag både konstaterat att alla vägar inte leder till Sjösa och att man behöver utveckla både tålamod och pedagoiska kunskaper för att klara sig skapligt här i livet, när det ser ut som mitt gör. Jag har också lyckligtvis nog klarat av att genomföra detta.
Utan att bli allt för sentimental skulle jag bara, med det här inlägget, vilja konstatera att livet kanske ger en små tecken om man nu väljer att se dem som det.
Att jag som 5-årning hade ett sådant brinnande intresse för den lilla stadsdelen Sjösa, utan att egentligen varit där, senare lyckades ragga upp en Sjösa-bo som utan minsta problem skulle kunna nomineras till och vinna titeln världens bästa Man, tycker jag nog att man skulle kunna, vid närmare eftertanke, betrakta som ett sådant tecken.
Jag gillar livet. Även om det ibland kräver betyligt mer tålamod än vad man under en livstid kan uppbringa.
Och kanske är det så att vissa saker i livet är förutbestämda och kanske kommer alla vägar någon gång att leda till Sjösa.... Och kanske kan man se tecken i det lilla om man kommer ihåg att blåsa pappersserpentiner eller rita streckgubbar eller kanske bara ge sej an det som faller en in, för livet blir ju i alla fall kanske inte precis som man tänkt sig...
Och framför allt ska man nog komma ihåg, att även om livet inte alltid blir som man tänkt sig, så kan det bli förbannat bra ändå!
P&K/ mrs. L
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar